Äntligen har vi lämnat Bangkok bakom oss och kommit fram till Kambodjas huvudstad Phnom Pehn. Nu gick det inte så lätt som man kunnat tro eller hade hoppats på.
Vi tog en taxi från hotellet och var framme vid Don Muang flygplatsen i Bangkok typ fyra timmar innan planet skulle gå och trodde väl att det inte borde vara några problem med att checka in bagaget. Fel tänkt. Vi gick och ställde oss i kö för disk 1-2 som var Air Asias incheckningsdiskar för Internationella flighter. Det tog väl kanske en dryg halvtimme innan vi var framme vid disken för att lämna väskorna och Mathias hade till och med fått sin bagagetag utskriven när killen bakom disken säger till oss att vi tyvärr inte kan lämna väskorna förräns tidigast tre timmar innan avgång. Vafan! Mathias vänder sig om mot mig och säger. ”Jag tänker inte stå i den där jävla kön på ett tag, nu ska jag har en fika”. Ja, det var bara att knalla iväg till det enda fiket som fanns i avgångshallen före security och beställa kaffe. En sur och kaffesugen Mathias bråkar man inte med.
Sitter ett bra tag och fikar i väntan på att det ska komma upp på tavlan vilken disk vi ska gå till. För ingen av oss vill gå till fel kö och behöva göra om allt igen. Fikar och väntar och fikar och väntar. ”Det var fan att det ska ta sån tid det här” säger jag med en suck. Äntligen, där kom det upp på tavlan. Givetvis så är det samma disk som vi stod vid första gången. Oturligt nog för oss så har det nu bildats en ganska lång kö, samtidigt som personalen tycker att det är lämpligt att stänga minst två diskar. Det här nu inte en väldigt bra inverkan på mitt humör och när jag samtidigt ser att det står en halvgalen indier och tjafsar med tjejen bakom en av diskarna då höll jag på att få en infarkt. Mina suckar har nu nått en sån hög nivå att Mathias börjar tröttna på att höra dem. Innan vi hinner bli för osams om mina suckar så släpper den indiska proppen samtidigt som det dyker upp mer personal. Så snart var vi igenom det nålsögat. Resten av köandet på flygplatsen löpte på ganska bra och kort därefter satt vi på planet. Nu ska man ha klart för sig att Air Asia är Asiens motsvarighet till Ryan Air. Alltså jävligt dåligt med benutrymme och servicenivån är, hur ska jag utrycka mig? Spartansk är nog ordet som passar in bäst på vågrätt två. Den stackar tjejen som satt framför mig undrar nog fortfarande varför det inte alls gick att fälla stolsryggen på hennes plats.
I alla fall så landar vi hela och rena på Phnom Pehns flygplats. Fram med visumansökan, passbilden och de 30 dollar som det kostar att att skaffa ett visum. Gissa vad? Jo en till kö. Vilken tur att jag var på bra humör av att äntligen vara framme så det gjorde ingenting med lite köande. Det blev till och med lite underhållning när Familjen Indier nr 2 fick sig en skopa ovett av en sträng Immigration officer för att de inte stod på rätt plats i kön. Så nu vet man det, försök inte tränga dig före i Kambodja.
Ut med väskor och vidare genom utgången för att leta rätt på en tuk-tuk som skulle ta oss till hotellet. Leta och leta, det är mer en fråga om att försöka ta reda på vad det kommer att kosta. Visar sig att normaltaxan är 10 USD. Lastar på väskor samt oss själva och ger oss ut i den Kambodjanska trafiken. Vilket kaos. Nu pratar jag inte om ett litet kaos som det ibland kan vara i Bangkok eller i Saigon. Här kör man åt alla håll och gärna mot trafiken. I de få korsningar som det finns trafikljus så ses de mer som en rekommendation än som något som faktiskt ska åtlydas. Och vet ni vad? Jag fullkomligt älskar det. Sitter med kameran i högsta hugg och försöker plåta det jag ser samtidigt som Mathias filmar med vår Gopro. Överallt är det människor på mopeder i tuk-tuks, dragandes på kärror eller cyklandes. Resan från flygplatsen till hotellet är ungefär 8km lång och tar drygt 45 minuter. Det är 45 minuter av underbart kaos och jag tänker för mig själv att jag tror jag kommer att ha det väldigt bra här i Kambodja.
Le Vincent Hotel. Låter fint eller hur? OK, enligt svensk standard ”not so much” men enligt Asienmått mätt så är det fint så det förslår. Vi checkar in och slänger in våra väskor på rummet och slänger oss själva på sängarna. Aj! Komforten kan närmast kan liknas med att lägga sig på ett liggunderlag som ligger ovanpå ett betonggolv. De har alltså köpt in sängarna från samma fabrik som typ samtliga guesthouses i Thailand. Varför är jag inte förvånad. Börjar leta efter ett safe på rummet där vi kan lägga ifrån oss våra värdesaker. Hittar inget och går ner till receptionen och frågar om de har något. ”No problem, I get one for you” svarar mannen bakom disken. Han vänder sig om och går in i ett annat rum. Efter ett litet tag kommer han tillbaka och under armen bär han på det minsta kassaskåp jag sett. Han ställer upp det på disken och säger. ” Here you are Sir you can use this one”. Jag vänder mig mot Mathias och ser att han försöker hålla sig från att skratta rakt ut, sen tackar jag för skåpet, tar det under ena armen går upp till vårt rum samtidigt som jag funderar på vad vitsen är med kassaskåp som väger mindre än två kg och inte går att sätta fast. Skulle väl vara om de har metalldetektorer vid entrén
Nu var det dags att äta lite mellanmål samt att kolla in folklivet och lite marknader. Nu har vi varit här ett drygt dygn och har hunnit med att hitta en liten mysig kaffevagn som fixar kanonbra espresso, kikat på en del marknader och i största allmänhet haft det väldigt bra. Det bästa av allt är att idag kom Gunilla äntligen hit. Jag tog en tuk-tuk till flyget och mötte henne klockan 13. Efter en bamsekram och lite pussande så kom nästa bakslag när hon säger ”De har tappat bort min väska”. Jag bara tänker att det är inte möjligt. Vi får hoppas att den kommer tillrätta imorgon för vi vill gärna komma iväg till havet nu. Just det ja, bilder har jag tagit också. De kommer här i slutet på inlägget. Varsågoda!
To be continued….
