Killing fields har nog de flesta människor hört talas om. Vi tänkte att en resa hit inte vore komplett utan att ha sett det med egna ögon. Så nu har vi varit och besökt ett av de drygt tre hundra Killing Fields som finns över hela Kambodja. En hemsk men också tankeväckande upplevelse. Människans grymhet har återigen visat sig vara gränslös. Efter vad vi såg och fick berättat för oss så är det inte så konstigt att det var väldigt tyst i vår tuk-tuk påväg tillbaka till hotellet.
När vi anländer och har köpt biljett så blir vi tilldelade hörlurar och en liten spelare med svensk berättarröst som ska guida oss genom vandringen. Det är ganska mycket människor på besök, samtliga går runt med hörlurar på. Inte många pratar. De flesta ser ut att vara väldigt tagna av upplevelsen. De olika stoppen på rundturen är utmärkta med siffror, från 1-18 och vi går sakta från plats till plats samtidigt som vi lyssnar på de olika berättelserna:
Som berättelsen om hur man använde de taggiga grenarna från palmträdet som finns alldeles bredvid där vi står, för att skära halsen av fångarna.
Eller hur man, för att spara på den dyra ammunitionen använde de trädgårdsredskap som fanns på plats för att slå ihjäl folk och för att sedan tippa ner liken i massgravarna.
Eller hur man använde DDT för att dölja stanken från de ruttnande kropparna.
Eller berättelsen om The Magic tree. Som inte alls var magiskt utan som användes som stativ för stora högtalare som spelade kommunistiska kampsånger. Allt för att dölja skriken från fångarna när de slogs ihjäl. Det sista som de stackars människorna hörde i livet var en kommunistisk kampsång blandat med bullret från en dieselgenerator.
Eller berättelsen om den sista graven vi ser på turen. Den som ligger bredvid ett stort träd. Graven där man hittat 170 kvinnor och barn. Samtliga nakna. Ihjälslagna mot den stora trädstammen. Trädstammen som när graven upptäcktes var täckt med blod, hjärnsubstans och märken efter offrens kroppar.
Som sista stopp på rundturen så kommer vi fram till den Buddhistisk stupan. Stupan är ett minnesmärke där man samlat kranier och benrester för att hedra de som dött i det här lägret och över hela Kambodja. Jag gick in i stupan och det var en makaber känsla att se alla delar efter de människor som dött. Uppradade, uppmärkta och sorterade efter ålder och storlek. Det finns en trång passage så man kan gå runt den inglasade delen där kranierna är staplade. Men det ser likadant ut på alla sidor. Lager på lager på lager med kranier och högst upp ligger det lösa benbitar. Stupan är säkert 7 meter hög.
Om ni tycker det är märkligt att jag tagit flera bilder på stupan så kan jag förstå det. Men jag blev uppmanad att göra det. Myndigheterna vill att fler ska dokumentera det hemska som har hänt här så att det förhoppningsvis inte händer igen. Som den cyniker jag är så tvivlar jag starkt på att det hjälper, men låt oss hoppas.
Under de Röda Khmerernas styre mellan 1975-79 så dog ungefär 2 miljoner människor. De dog antingen genom svält, tortyr eller så blev de som i Choeung Ek ihjälslagna och dumpade i massgravar. Städer tömdes på folk. Ett nytt mönstersamhälle skulle skapas på kommunistisk grund ute på landsbygden. Det gjorde såklart att många av de stadsbor som blev deporterade inte klarade av att jobba över tolv timmar per dag samtidigt som de endast fick en skål risgröt om dagen, utan dog av undernäring. Pol Pot insåg även att de intellektuella var ett hot mot den nya ordningen och därför måste de avrättas. Vilka som var intellektuella bestämdes av sådana självklara saker som om personer i fråga bar glasögon eller hade för mjuka händer.
Bara här dödades det 9000 män, kvinnor och barn. Det är i alla fall så många som har hittats än så länge. För det finns massgravar kvar som ligger under vatten som myndigheterna har bestämt ska få ligga orörda. Det berättas för oss att vissa dagar hann inte soldaterna med att döda samtliga som kom dit. De som blev över fick en natts respit och trängdes ihop i en träbyggnad över natten. En byggnad utan fönster och med dubbla ytterväggar så att inte skriken skulle höras ut. Morgonen efter stod de först på tur. De måste ju hinnas med innan nästa last med offer kom.
Det är väldigt märkligt att totalitära massmördar-regimer verkar ha ett sånt otroligt behov av att hålla ordning på hur många, samt namn och kön på de man har ihjäl. Stalin, Hitler und so weiter. Och även i Choeung Ek var vakterna väldigt noga med att föra bok över vilka som åkt i lastbilarna dit och att antalet stämde med de som man dödat. Det var också något de gjorde väldigt plikttroget. För om de skulle missa någon så fanns det en stor risk att de själva skulle hamna i en av gravarna.
Vad som är extra makabert är att det inte har slutat dyka upp benfragment och klädtrasor efter offer. Det har trots allt gått 39 år sedan de Röda Khmererna störtades och folkmordet upptäcktes. Trots det så samlar personalen som jobbar på Choeung Ek ihop rester efter människor som spolas fram av de hårda regnen. Det görs ungefär var tredje månad och skelettdelarna bara fortsätter och fortsätter komma upp till ytan. I början av vår rundtur så blev vi tillsagda att se oss för var vi sätter fötterna så vi inte skulle kliva på kvarlevor.
Det här inlägget blev som ni märker ganska långt ifrån de lite klämkäcka och försök till ordvitsiga inlägg jag brukar skriva. Men det får de av er som eventuellt läser det här ta. Det här är viktigt och jag har försökt att efter bästa förmåga förmedla lite av vad det var vi såg och upplevde där. Ja, och berätta gärna för mig hur bra det verkar fungera med kommunistiskt styre. Någonstans, någonsin. Berätta gärna det.
To be continued….