Bokslut

Promenerar runt på ett kaotiskt Manhattan fyllt av foodtrucks, gatuförsäljare, polisbilar och överallt en ständig ström av människor, samtidigt som jag lyssnar på Springsteen och funderar på min cykeltur genom USA. En resa som började den 3/7 på Santa Monica Pier i LA

och tog slut den 19/8 efter en kort färjetur över Hudsonfloden till Manhattan.

En resa som var drygt 5300km lång med 32790 höjdmeter uppför. Under de 47 dagar som det tog så hann jag få tio punkteringar, byta ett däck och två slangar samt en bakfälg. Jag har även träffat väldigt många trevliga människor och upplevt magisk cykling under resans gång. Det har varit så värt det!

Jag skulle ljuga om jag sa att det varit solsken, medvind och nerförsbacke hela vägen. För det har varit jävligt motigt ibland. Vilket de som läst mina inlägg vet. Men att ge upp fanns inte på kartan och det positiva överväger det negativa med råge.

Jag har cyklat genom Kaliforniens, Arizonas, och New Mexikos öknar på spikraka vägar med temperaturer på närmare 48c i skuggan. Då var det lite motigt. Speciellt den gången när jag skulle ta mig från Roys Café i Amboy till Needles och försökte sova några timmar i en betongbungalow utan el, med trasiga fönster och en dörr som inte gick att låsa. Blev nog inte svalare än 35 grader den natten. Vi kan väl säga så här, jag var inte jättepepp på att cykla klockan 2 på natten när jag steg upp från en tom luftmadrass och var sjöblöt av svett redan innan jag börjat.

Efter Needles gick det upp, upp, upp. Det var varmt och stundtals väldigt brant, så det blev en hel del cykelpromenader.

Tillslut passerade jag The Continental Divide. Vilket såklart kändes som en milstolpe på resan. Just där och då trodde jag att de värsta backarna var slut. Erkänner, jag hade fel.

Ju närmare Oklahoma City jag kom desto mer började landskapet och klimatet ändra sig. Från att ha varit platt med en väldigt torr värme så blev det nästan tropisk värme med hög luftfuktighet. Lite Thailandskänsla faktiskt.

Såhär fortsatte det i stort sett fram till Nashville. Det var då jag kom fram till Appalacherna. Den där lilla puckeln till höger på grafen här ovanför. Jäklar vad den ”lilla” puckeln höll på att ta knäcken på mig. Det var väldigt många, nästan ett oändligt antal pucklar som aldrig verkade ta slut. Vilken tur att vajern till bakväxeln gick av just då😂. Tror aldrig jag varit så slut som just den kvällen.

Trots att det var riktigt jobbig cykling genom Appalacherna så var det helt klart värt slitet. Det är otroligt vackert landskap med en perfekt temperatur att cykla i, det var till och med så att jag fick sätta på mig en tjocktröja några morgnar.

Men som man brukar säga ”allt har en ände, förutom korven som har två” så tog även Appalacherna slut och jag hade bara upploppet kvar. Efter ett fälgbyte i Washington och ett gäng svordomar vid en vägren utanför Philadelphia så kom jag så fram till New York.

Vad har då varit sämst med resan? Ohotad etta är alla galna hundar jag blivit jagad av. Jag inser nu att jag haft en jäkla tur som lyckats cykla ifrån dem. Läste häromdagen om en brevbärare i USA som blivit attackerad och ihjälbiten av fem hundar. Så hotet är i allra högsta grad reellt. Och det hade ju varit rätt opraktiskt om det hänt mig. Annars är det hettan som plågat mest. Den här rutten är nog bäst vår/höst.

Bäst är utan konkurrens alla trevliga, pratsamma och nyfikna människor jag mött. Och om knapp vecka är jag hemma och då får jag nog sluta säga godmorgon till alla jag möter på stan. Förutom det så är det alla magiska soluppgångar jag fått uppleva. För det är nåt speciellt med att börja cykla när det är mörkt och stjärnklart och sen se solen sakta komma fram. Så här är en del av de soluppgångar jag sett:

Så vad har jag lärt mig under de här 47 dagarna? Jo, att man är ingenting utan sin familj. För jävlar vad jag saknar dem nu. Nästa fredag är jag hemma och då blir det kramkalas och bus med barnbarnen. Så nu är det slut på så här långa turer. Nästa år blir det Vätternrundan och kanske något mer lopp. Frågar jag riktigt snällt så kanske Gunilla följer med på en liten cykelsemester.

Not to be continued!