Gick upp 4:30 och började göra mig iordning för dagens tur till Albuquerque (jävligt svårt ord att stava till). När jag packat ihop allt och skulle börja lasta på cykeln så märkte jag att det var tomt på luft i bakdäcket. Igen. Jag kanske inte behöver skriva ut vad jag sade just då, men tänk de tio vanligaste svordomarna kryddat med några könsord så kommer ni rätt nära sanningen.
Så det blev till att börja dagen med att byta slang. Vilket tar mindre än tio minuter efter all träning jag fått. Kom iväg tillslut i alla fall och hade en väldigt fin cykling de första tre milen, med en fin soluppgång som extra bonus. Sen verkade det som att hundarna vaknat till liv, för nu började hundjakten igen. Vid ett tillfälle stod det runt tio hundar på vägen och väntade på att det skulle komma någon. Gissa om jag körde på full gas igenom det hotet.
Efter fem mil kom jag så fram till den bensinmack vid Laguna där jag hade tänkt att stanna och fika innan jag gav mig ut I40 för att ta mig hit. Kliver av cykeln och ser direkt att bakdäcket är halvfullt. Alltså en punka, igen. Började bli så jävla less då. Gick in och tröstade mig med en fika och bulle innan jag satte igång att laga punkteringen.
Och det gjorde jag, fyra gånger, utan att få till det bra. Så fort jag pumpade upp ett tillräckligt tryck i slangen för att det skulle gå att cykla med all packning så blev det antingen pyspunka eller så small lagningen helt av. Decathlons lagningskit verkar inte vara helt bra.
Tillslut insåg jag att det här går inte. För även om jag får till en lagning som kanske håller så har jag 70km nerförskörning på Interstate 40 framför mig. Och vad gör jag om jag blir stående där utan möjlighet att laga däcket? Hur ska jag kunna få folk att stanna och hjälpa mig? Framför allt, vad händer om jag får punka i 50km i timmen? Hur surt det än var så insåg jag att jag var tvungen att försöka få skjuts till Albuquerque. Vilket visade sig inte vara så lätt. Så fort det kom ett fordon som var tillräckligt stort så var jag framme och berättade om min situation och frågade om jag kunde få skjuts till Albuquerque. De första typ femton jag frågade skulle såklart västerut, eller så sa de det för att slippa ha en svettig cyklist i bilen. Vad vet jag.
Efter ett tag kom det en pickup lastad till brädden med ett täckt släp efter. Jag gick fram och pratade med herrn som körde och berättade min situation. Earl som han hette sade ” jag har ju rätt fullt som du ser men vi ska nog kunna hjälpa dig”. En till barmhärtig samarit som kom till undsättning! Sagt och gjort, vi band fast cykeln uppe på all packning medans väskorna fick ligga under presseningen.
Själv tog jag plats i bil nr två. Den kördes av Gerald och det var han och hans mamma som skulle flytta till South Carolina från Kalifornien. Vi hade ett mycket trevligt samtal under de 50 minuterna det tog att köra till mitt motell.
Jag är kluven när jag sitter här och funderar på vad som hänt. Dels är jag såklart glad att ha fått hjälp men jag är också sjukt, sjukt besviken att inte ha fått cykla de där 70km. Det är liksom något speciellt med att ha cyklar hela vägen. Sen kan man också — som min kloka fru sade- tycka att 70km av 5300km inte är hela världen. Jag får helt enkelt ta en omväg på 70km nånstans.
Nåväl, imorgon blir det besök på cykelaffär för hjälp. Sen är det även dags att förnya kontantkortet på AT&T så att jag har surf en månad till.
Unnade mig en lunchbira efter den här skitdagen. Nu ska jag nog gå ut och se om inte det kan bli en till och lite middag. I övermorgon ska jag ta mig över den sista stora stigningen innan utförskörningen ner mot Texas och då får det fanimej vara slut med punkteringar.
To be continued….