Jag stack iväg från Milan lite efter fem i ett duggregn som efter en stund övergick i ett riktigt ösregn. Lite som det kan bli i Asien under monsunen, alltså ett hälla en hink vatten över huvudet regn. Det var inte konstigt att jag var både nerstänkt och genomdränkt av vatten.
För att inte tappa hoppet helt så gjorde jag som vanligt. Fokuserade på de nästkommande 20km, för att sen ta en fika och något att äta som tröst. Under en av de pauserna passade jag såklart på att ringa Gunilla och beklaga mig lite.
Drygt sju mil in på den regnblöta färden kom jag fram till ett samhälle där det fanns en bensinmack som gjorde pizza. Med andra ord var det dags för lunch. När jag skulle beställa pizza så frågade tjejen bakom disken hur långt jag skulle cykla. Berättade som det var och då blev jag bjuden på både pizza och dricka. Hon sade att hon sett mig cykla i ösregnet och att jag verkligen förtjänade lite mat. Mycket trevligt!
Efter bjudlunchen så tog det inte mer än fem km innan nästa olycka hände. När jag skulle växla ner mitt i en uppförsbacke så gick vajern till bakväxeln av. Vilket var extremt dåligt, både för att det ösregnade just då och att det började bli sjukt mycket backar. Fanns inget annat att göra än att knyta upp vajern så jag hade en lagom lätt växel bak, sen fick det bli bara använda framväxeln.
När det här hände så visste jag att det fanns en cykelverkstad 60km framför mig. Jag hade nämligen tänkt stanna till där ändå för att få cykeln servad. Vad jag däremot inte hade tänkt göra var att cykla dit på en treväxlad cykel. Cykla och cykla förresten, en del backar var så branta att jag fick gå upp. Det var upp, det var ner, det upp osv, osv, osv. Tror inte var en plan yta på hela sträckan. Nå, tillslut kom jag fram kvart i fyra. Ägaren Scott var en riktig räddare i nöden. Inte nog med att han bytte vajer, utan det blev i stort sett en fullservice.
Nöjd och mycket glad efter att cykeln blivit lagad så cyklade jag bort till motellet som låg bredvid. Vilket såklart var fullt. Vid det här laget så vad jag i stort sett helt slut, men jag måste ju hitta nånstans att sova så det blev 18km till på cykeln innan jag stapplade in på Fairwiev Inn. En dusch och en bensinmackspizza senare kraschade jag i sängen.
Som sagt, jag somnade halv nio igår kväll och jag vaknade av att telefonen ringde. och den där dumma jäveln som ringde ville aldrig lägga på. Efter ett tag började jag bli sur och tänkte att jag måste nog kolla vem det är som stör mig vid den här tiden. Det var larmet! För första gången på den här resan så sov jag till klockan ringde, så gissa om jag var trött.
Eftersom jag inte hade lust att bli sittandes på ett sunkigt motell utan internet så fanns det inget annat att göra än att börja cykla. Mot Nashville i solsken, vilket kändes väldigt bra. Dit var det 48km och jag passade faktiskt på att ta några bilder under tiden.
Kom tillslut fram till Nashville och när jag cyklat genom downtown, förbi gatan med alla countrybarer så kom jag också fram till att jag nog ska fortsätt cykla lite till. Jag är nämligen inget stort fan av country, allt boende är svindyrt och hur kul är det egentligen att sitta själv och dricka några öl och lyssna? Det hade varit så mycket roligare om Gunilla varit här. Då hade vi lyssnat på hästjazz tills öronen trillar av.
Nu är jag framme i Lebanon och det är inte speciellt bombat, utan det är tvärtom en rätt trevlig stad. Efter den sedvanliga duschen var det så dags för lunch. Gick till en mexikansk restaurang efter ett tips av receptionisten och jag blev inte besviken. Det var så mycket mat att det räcker till middag med.
Nu när jag är glad och mätt så kan jag också ligga här på sängen och blogga lite. Sen blir det såklart lite planering inför morgondagen. Här lite mer tråkig data om dagens tur.
To be continued….