En resa som började den 26/8 är över. Ja, den var faktiskt över redan onsdagen den 7/10 när jag kom inrullande på tomten med ett stort leende på läpparna när jag såg att Ellinor och Roisin var där och väntade på mig. Det är svårt att beskriva den känslan jag hade då. Stor glädje, men också en stolthet att jag faktiskt klarat av det jag föresatt mig att göra.
Det är klart, jag hade redan klarat av mitt stora mål när jag cyklade fram till Eiffeltornet och satte mig på en uteservering och beställde in en crepes och en Cola Zero för att fira lite. Storslaget, jag vet.
Det fanns dock hela tiden en liten tanke i bakhuvudet att jag skulle fortsätta cykla efter att jag kommit fram till Paris. Mot Atlantkusten i södra Frankrike vid gränsen mot Spanien och sedan kanske vidare mot södra Spanien.
Vad som sedan hände var två saker.
Först så insåg jag att det började bli lite tråkigt att vara själv hela tiden. Ja, inte när jag cyklade, men väl på kvällarna. För hur kul är det att sitta på en restaurang själv och äta middag utan sällskap att dela en flaska vin med? Inte värst faktiskt.
Anledning två är såklart Coronan. Det började komma tecken på att smittspridningen ökade och då kändes det som en bra ide att vara närmare hemmet än kanske södra Spanien. Nu, när jag sitter här hemma och kikar på nyheterna angående coronautvecklingen i Europa så kan man verkligen säga att jag har fattade rätt beslut. Hade inte varit toppen att sitta i lockdown i Spanien. Inte ens med tillgång till all Sangria i världen hade det varit roligt.
Resan från Paris mot hemmet har jag skrivit om tidigare, ända fram till den 2/10 när jag bodde på IKEAs hotell i Älmhult. Lite av anledningen till att jag slutade skriva inlägg efter det var nog att jag mest satt på cykeln, käkade och sov. Jag tyckte nog att det började bli lite för mycket upprepningar och inte var inte helt lätt att hitta på något nytt att skriva om.
De sista fem dagarna av cykling var faktiskt ganska jobbiga. Jag började nämligen bli lite trött i benen. Inte helt konstigt eftersom jag cyklade T & R Veckholm – Paris med endast fem extra vilodagar. Men också pågrund av motvind och regn. För att inte tala om backarna från Jönköping upp till Gränna. Jag helt slut när jag checkade in på den Gyllene Uttern.
Efter en trerätters middag i ensamhet med utsikt över ett dimmigt Visingsö och en god natts sömn kämpade jag mig vidare mot Strängnäs och sedan den sista dagens korta tur på 55km hem.
Det var såklart inte enbart elände de fem sista dagarna. Näst sista kvällen så hittade jag en helt magisk tältplats och för ovanlighetens skull var det riktigt bra väder. Den dagen avslutades med två varma koppen, en proteinbar samt vatten. Tyvärr så vaknade jag dagen efter av att det regnade på tältet, ett regnande fortsatte hela dagen ända tills jag kom fram till Strängnäs som en våt hund. Med en vattenskadad iPhone i ena handen.
Vad är det då jag har åstadkommit under de här 43 dagarna jag har varit borta? Förutom att äta en massa Döner kebab och bullar. Jo, det här:
Med tanke på att min total kaloriförbrukning av cyklingen blev drygt 141000 kcal har jag följande råd till alla som känner att de är lite överviktiga:
Skaffa en cykel. Köp erforderlig övrig utrustning. Sätt upp ett mål med resan som ligger minst 100mil bort. Börja trampa. Vid alla tillfällen till mat som dyker upp, ÄT och ta gärna ett eller två extra wienerbröd om det finns. Man behöver faktiskt inte cykla över tio mil om dagen, börja med korta etapper, öka på när styrkan kommer. Kilona kommer garanterat att rasa av.
En sak till, det lönar sig att vara rätt envis också. Vilket jag har från säker källa (Gunilla) att jag tydligen är.
En sådan här resa handlar nu inte bara om kroppen utan även om knoppen. Bara att slippa stressa med alla måsten, utan kunna fokusera på att cykla, äta, sova och kanske ta en liten öl ibland gör underverk. Jag känner att jag har ett helt annat lugn nu och att de där småsakerna som jag tidigare blev irriterad över inte spelar lika stor roll längre. Återstår att se hur länge det håller i sig. Annars blir det en cykeltur igen! Måste bara bli klar med renoveringen av cykeln först.
Slutligen kan jag säga att det här har varit en av de bästa resorna jag har gjort. Och det är definitivt inte sista gången jag sticker iväg på en lång cykeltur. Men nästa gång får nog Gunilla ta och följa med så det blir lite trevligt på kvällarna med.
The End.