Sihanoukville klockan 8:30 på julaftonsmorgonen. Solen skiner. Vattnet är azurblått och självaste tomtefar sitter på en solstol med datorn i knät och försöker författa en text. Vi har äntligen kommit fram till Kambodjas enda badort att tala om. Sihanoukville. Resan hit är egentligen värt ett eget blogginlägg, men här kommer det lite kort om hur vi hade det in the ”Minibus from hell”.
Efter en väldigt frugal frukost på hotellrummet bestående av snabbnudlar och ljummet vatten samtidigt som vi packade ihop det sista av vårt bagage så gick vi ner till repan för att vänta på minibussen som skulle ta oss hit. Efter den obligatoriska halvtimmen så dök den till slut upp och vi kunde kliva på. Vi var de första på bussen så vi fick/tog såklart de bästa platserna. Kände oss väldigt nöjda med det. Den nöjdheten varade ända tills bussen stannade och vi fick kliva av, byta buss och samsas med andra människor. Vilket såklart betydde att vi inte fick de fina platserna med det benutrymme som passar oss resliga nordbor med långa ben.
Phnom Pehn är inte, jag upprepar, inte en stad där de har infört trängselskatt. Det tog oss säkert en timme innan vi var utanför stadskärnan. När man tar sig utanför stadskärnan i en normal stad av lite storlek så brukar det komma bredare flerfiliga vägar. Typ motorvägar eller ringleder. Not so in Phnom Pehn. Standardvägarna i Kambodja visade sig vara lite som en ordinär 70-väg hemma. Men utan vägren. Jo, det finns vägren men den består av en svagt lutande kant av rött grus. Det här skulle senare skulle visa sig bli ett ”litet” problem, speciellt i samband med omkörningar. En sak som är viktig att hålla i minnet är att Kambodja har sämst statistik i Sydostasien när det gäller trafikolyckor och det är ett känt faktum att de som kör bussarna har lite för dålig vilotid. Vilket ger följande ekvation: Trött chaffis, hög risktagning, nada omkörningszoner = mycket olyckor.
En gång när jag sitter och tittar ut genom vindrutan ser jag en tuk-tuk som blir omkörd av en lastbil som blir omkörd av en minibuss. Samtliga påväg mot oss i full fart. Givetvis så tycker då vår chaufför att det är en alldeles lysande idé att försöka köra om en tuk-tuk. Var finns det Valium när man behöver det? Så där fortsatte det i varierande grad hela den fem timmer långa resan. Jag vet inte hur många gånger som jag såg att chauffören påbörjade en omkörning och jag jag satt och tänkte för mig själv att det här är inte möjligt. Finns inte en chans att det här går vägen. Men det gjorde det tydligen för nu sitter jag här och plitar på tangenterna under ett parasoll. Fast vi kommer ta flyget till Siem Reap, känns säkrare så. Vill lite åka på The Road to hell en gång till.
Vi bor på Otres Beach. Jag hade bokat ett hotell som heter Otres Beach Resort, vilket såg helt ok ut på Hotels.com. Det hade nog varit helt ok om: Låset till ytterdörren fungerat, låset till toan fungerat, fläkten inte hade blåst så hårt så nästan håret flyger av skallen och om det kanske, bara kanske det kommit lite vatten ut ur duschen. Just det, glömde nästan bort att det är stora hål i myggnätet och sängen har en förmåga att framkalla ryggskott. Men annars är det fint. Om man tycker om att sova i ett plankhus med springor så stora att det går att se ut igenom dem.
Men nu känner jag att det får vara slut på gnället. För Otres Beach är alldeles, alldeles underbar. Skorna är avtagna mest hela tiden. Vi går ner från ”hotellet”, över en liten grusväg sen är vi på stranden. En strand som sträcker flera kilometer åt bägge håll och med en sand som påminner av potatismjöl. Stranden är såklart kantad av små restauranger och barer. Kvällsnöjet består av att gå fram och tillbaka för att försöka välja var middagen ska intas. Ibland är det hårt att leva.
Vad vore ett besök i en ny stad utan att leta upp det lokala gymmet. Vi hoppade in en tuk-tuk alla tre och åkte in till självaste centrala Sihanoukville. Gunilla skulle försöka hitta en bok att läsa (vilket Mathias tyckte var ett slöseri med tid),samtidigt skulle vi ta oss till Golden Lion Gym. Mathias hade tränat där förut så det var inget problem att hitta dit. Det var min typ av Asien gym. Plåttak, inga väggar, några fläktar i taket och varmt som fan. Me like. Mathias får nu inte träna hårt men att rycka i några hantlar var tydligen roligt. För min del så fick sig kroppen en bra genomkörare. Det fanns både en bänk och hyfsat bra roddmaskiner. Efter det grymma passet så träffade vi Gunilla nere vid The Golden Lion och tog en tuk-tuk hem igen.
Dan före dopparedan avslutades med en promenad längs med stranden och den obligatoriska fotograferingen av solnedgången. Vi hade även tur med val av middagsställe. Den bbq som vi åt tror jag var det godaste hittills i Kambodja. Pork ribs Cambodia style. Ja och efter det så var gamlingarna trötta och ville gå in i sitt skjul för att försöka hitta en bekväm sovplats. Nu när jag sitter här och skriver så kan jag konstatera att det inte funkade så bra. Så nu är det dags för en liten lur i solen. Som vanligt så bifogas lite bilder från dagen.
GOD JUL!
To be continued…..
