Läsk & matbussen

Khemra Guesthouse Kampot, torsdag 13:00. Vi står nere vid receptionen och ska boka bussresan som ska ta oss från Kampot till Battambang på morgonen dagen efter. Varpå följande konversation utspelar sig:

-We want to go to Battambang tomorrow, börjar jag lite försiktigt med.

-Yes we have, svarar portiern vänligt.

-But we don´t want an old minibus like the last one we took, we want a nice one, säger jag till mannen bakom disken.

-Yes, yes Sir. Company only nice bus and when you go Phnom Penh is big VIP bus, svarar den lilla vänliga portiern på en aning knagglig engelska.

-Ok, fine lets book that. What time is the bus coming to pick us up?

-They be here eight Sir.

-Perfekt.

-Han verkar trevlig, det här kommer bli kanonbra. Nu går vi och käkar lite, jag håller på att få blodsockerfall”, säger jag till Gunilla.

Vad ovanligt är det enda svar jag får.

Vi spolar fram den historien till dagen efter klockan klockan 9:30.

Jag sitter i en minibuss på ett klaffsäte med ryggen mot färdriktningen och funderar på om den där sidodörren verkligen ska vara utan stoppning och varför det är möjligt att se ut genom en springa mellan dörren och resten av bussen. Flyttar sen sakta blicken upp mot taket, bara för att konstatera att det liknar en provkarta över samtliga varianter av svartmögel som finns att uppbringa. (Det vore något att bita i miljö & hälsan hemma). Bussen är såklart fullproppad med oss passagerare samt vårat bagage. Nu har vi åkt en del minibuss här i Kambodja och varje gång så verkar bussbolagen förvånade att vi vill ta med oss vårt bagage. Det stuvas in väskor och ryggsäckar bakom stolsryggar och överallt där det finns en liten yta. Sikten ut genom bakrutan är mindre än ett brevinkast i en ytterdörr.

Givetvis så är vi drygt en timme försenade ut från Kampot (vilket senare skulle visa sig bli ett lite större problem för vår fortsatta resa). Själva bussresan då? Jo, eftersom vi åkte med ryggen mot färdriktningen så slapp vi se de mest hårresande omkörningarna. Däremot var ansiktsuttrycken på våra medpassagerare rätt talande om vad som utspelade sig framför bussen. Både det och de rätt frekventa tvärnitarna gav oss mer än nog av ledtrådar. Men ja, vi kom fram helskinnade till Phnom Penh tillslut. Hungriga och med rätt ömma bakdelar gick vi iväg till en krog som låg nära resebyrån där vi blivit avsläppta och åt lunch. Vi ville ju inte gå för långt för den fina Vip-bussen skulle gå om cirka 40 minuter.

40 minuter blir 60 minuter som blir 90 minuter som blir 120 minuter. Försöker fråga någon på resebyrån om när vår fina vip-buss kan tänkas komma. De enda ord personen bakom disken kan verkar vara ”soon” och ”wait”. Nu kan jag meddela att soon inte betyder det man kan tro, för här betyder det någonstans om mellan 2 timmer och två dagar. Helt plötsligt så kommer det fram en kille till oss. Vilt gestikulerande och skrikandes Battambang pekar han på en gammal trött buss från tidigt 80-tal. Vafan hände med vår Vip-buss är det första jag tänker innan vi slänger in våra väskor i magen på bussen och hoppar in. Vi konstaterar ändå rätt nöjt att vi är påväg och nu borde det väl vara raka spåret till Battambang. Vi ser redan fram emot att få åka på båt på floden till Siem Reap från Battambang.

Bussen kör väl typ i tiominuter innan den stannar till första gången. Det kliver på några passagerare och vi fortsätter färden. ”Ja ja, det var väl bara några extra som skulle med, efter det här stoppet borde det vara raka spåret” säger jag till Gunilla. Icke så. För sådär håller det på under den dryga timmen det tar oss att komma ut ur Phnom Penh. De frekventa stoppen slutar inte bara för att vi är utanför Phnom Penh. De blir endast lite glesare i tid. Det är ungefär nu som vi inser att vår ”VIP” buss snarare är en Kambodjansk motsvarighet till läsk & matbussen och att den förmodligen kommer stanna vid varje mjölkpall som finns mellan Phnom Penh och Battambang. Men varför klaga, vi har ju möjligheten att kolla in Kambodjanska musikvideos med karaokeundertexter., som går på repeat med 60 minuters intervaller.

Bussen är alltså full till sista sittplats. Det är därför med stor förvåning jag vid ett av stoppen utmed vägen som jag ser ett gäng på ungefär 8 personer kliva på bussen. Vad ska nu de här människorna sitta? Inga konstigheter visar det sig. Mannen med väskan över axeln (som Gunilla och har börjat kalla för konduktören) trollar fram plaststolar i barnstorlek som samtliga får sättas sig på. I mittgången.

Efter fyra timmar är det mat och toastopp och då har vi tillryggalagt typ 14 av de 28 milen  till Battambang. Var inte utan att det var gott med mat och sträcka på benen. Framför allt var det skönt att slippa karaoken en liten stund. Apropå toabesök så var det tydligen så att herrarna ställde sig mot ett staket och lättade på trycket medans damerna tog plats på toaletter som mer liknade fängelseceller än wc:n. Enligt uppgift från frun så var det ändå en trevlig stund.

Efter en dryg halvtimme så var vi påväg igen. Nu är det kolmörkt ute, vilket gör att färden går lite långsammare än tidigare. En sak som är skönt är att den där jävla karaoken verkar vara över, tänker jag för mig själv. Den lyckan visade sig vara kortvarig. För nu sätter de på något på tv:n med samma bildkvalitet som ett gammalt vhs band från 70-talet. Det vi nu har att titta på är en teaterpjäs som liknar en buskisrevy av Stefan och ”jävla” Krister, men på Khmer och utan undertexter.

Såklart det blev succé direkt! Bussen består nu av en stor samling Kambodjaner som storskrattar samt två väldigt svenska fågelholkar. Denna estetiska fest fortsätter så under hela återstoden av resan till Battambang och när vi klev av så verkade inte slutet i sikte. Vi kom i alla fall fram till Battambang. Snabbt in i en tuk-tuk för att leta fram ett hotell.

Småtrött, hungrig och lite för gnällig så ligger vi sängen och ska sova. Det enda jag ska göra är att kolla mailen innan jag somnar. Det första mailet jag ser är ett från Hotels.com där de undrar hur min incheckning på Moms Guesthouse i Siem Reap har varit. Konstigt vi ska ju inte vara där förräns imorgon säger jag till min trötta fru. Men sen ser jag på bokningen att jag har virrat bort datumen och att vi borde varit där redan. Klant Anders! Vi bestämmer oss för att boka en privat taxi till Siem Reap. ”No more buses for us”. Dagen efter fick vi tag på en taxi som tog oss de 18 milen till Siem Reap  till den mycket rimliga kostnaden av 45 USD. Hoppas mitt gnällande inte har varit för långrandigt, snart väntas fler bilder för nu är det nyårsafton här i Siem Reap med fest, paraplydrinkar och raketer. Tror det blir sovmorgon imorrn.

Gott slut på er alla och försök kom ikapp oss om ni kan.

To be continued….