Sitter med en fika i handen och tittar ut över en gråkall landningsbana på Arlanda. Är påväg till Los Angeles för en kombinerad roadtrip och träningsresa med min äldsta kompis Patrik. Vi som har hängt ihop sedan våra första stapplande år hos vår dagmamma Helene i Blackeberg för drygt femtio år sedan.
De första åren av våra liv blev det inte speciellt mycket träning gjord, mest en massa bus och pallande av äpplen i diverse villaträdgårdar i Södra Ängby. Ok, det blev i alla fall lite löpträning på dagarna för vissa villaägare blev en ganska sura när vi stal deras ”dyra” äpplen. Konstigt nog, för de hade ju så många tyckte vi då. Nu när jag själv blivit en grinig gammal gubbe så har jag en större förståelse för de stackars äppelägarna.
1975 var året då det här evinnerliga tränandet började. Patrik fick ett par hantlar i plast av sin mamma och de gick att fylla på med vatten. Där och då så började ett beroende för oss som fortfarande sitter i. Gymbacillen, mot vilken det inte finns något vaccin sägs det. Vilken tur!
Vi kämpade på med Patriks hantlar inne på hans pojkrum samtidigt som vi lyssnade på Jimmy Cliffs platta The harder they come på en gammal vinylpelare. Riktigt Hard Core alltså, fast utan Ganja. Efter några månader så fick vi även tag på en Bullworker, ett fantastiskt träningsredskap. Eller inte?
Det tog oss ett år innan vi tyckte att vi var tillräckligt starka för att våga oss till en riktig träningslokal. Som tur var för oss så låg Vällingbyhallen inte så långt från Blackeberg, endast två stationer med t-banan. Låg och låg föresten, den ligger fortfarande kvar där. I Vällingbyhallen så huserade Stockholms Atletklubb med några av Sveriges bästa tyngdlyftare och styrkelyftare på den tiden.
Sagt och gjort, vi packade våra väskor och drog till Vällingbyhallen. Här skulle det tränas! Icke sade mannen som satt i receptionen och tog betalt.
-Ni är för unga, stick hem igen och kom tillbaka när ni är 15år.
Rätt så deppiga satte vi oss på ”tricken” tillbaka till Blackeberg. Vi som skulle bli stora och biffiga bodybuilders, och så blev det så här. När vi kom tillbaka till Patriks lägenhet så beklagade vi oss för Patriks mamma Martine om vad som hade hänt. Varpå hon svarade:
-Trams, jag följer med er dit så ska vi nog ordna det här ska ni se.
Och det var precis det hon gjorde. När vi kom fram till Vällingbyhallen så satt samma man bakom disken och tittade på oss.
Mannen -Är ni här igen?
Martine -Jag har hört att killarna inte ska få träna, varför då?
Mannen -De är för små.
Martine -Nu får du skärpa dig, det begriper du väl att det är bättre att de är här och tränar än att de är ute på stan och busar. Jag går i god för dem. Ge dem en chans, om de inte sköter sig så får du slänga ut dem.
Och så blev det, vi fick ett provmedlemskap i SAK.
Det var inte frågan om att inte sköta sig på det gymmet. Inte när Hoa-Hoa och hans kompisar fanns på plats och höll ordning. De gamla killarna tog verkligen oss småkillar under sina vingar, och blev vi lite för flamsiga ibland (som smågrabbar kan bli ibland) så fick man snart höra att det inte var ok. The hard way.
Nu är det dags att stiga på planet som ska ta mig till The Holy Grail of Bodybuilding Golds Gym Venice Beach. Vi får se vad som händer under de här två veckorna. det lär bli en del träning och kanske en och annan kycklingvinge.
To be continued….