Semestersabotören eller bara en dålig magkänsla

Det här måste vara den sämsta början på en semester man kan ha utan att åka över kanten på en klippa och dö i en bilolycka. Resan som börjar så fint med att vi åker ut till Arlanda vid sjutiden på fredagskvällen för att ta planet till Bangkok med en mellanlandning i Dubai. Emirates visar sig vara precis så bra som ryktet säger, ett väldigt bra flygbolag.

På planet så kan jag som vanligt inte sova. Men Mathias han slumrar på i stolen bredvid mig och verkar inte ha några större problem. Ja, förutom när han vaknar och undrar hur lång tid det är kvar tills de kommer med mer mat. Efter ett tre timmar långt stopp i Dubai (ja vi åt då med) så lyfter vi med nästa plan som ska ta oss till Bangkok. Tanken är att vi ska sova en natt där för att ta ett plan från Don Muang flygplatsen till Phnom Penh klockan 7 nästa morgon.

När vi sitter i planet och ska flyga in till Bangkok så börjar Mathias klaga på att det gör lite ont i magen. Men jag tänker att det är nog bara lite magknip som kan uppstå när man sitter stilla i ett flygplan länge. Tyvärr så blir det värre och värre, så när vi står och väntar på att få vårat bagage måste han gå och leta upp en toalett. Vi tar oss snabbt ut genom entrén till flygplatsen och får tag på en taxichaufför. Visar sig vara ett dåligt val av chaufför. Han är dels inte läskunnig och är begåvad med ett obefintligt lokalsinne. En mycket dålig kombination för humöret när man är trött en lång flygning och har sin son med sig som har så ont att han nästan inte kan andas. Jag är jävligt arg och orolig när vi tillslut kommer fram till hotellet och får hjälp med att få upp bagaget på rummet. Som tur är så finns det en hiss, för jag tror inte att Mathias hade orkat gå i trappor just då.

Nu har han så ont så han andas stötvis och jag sätter igång med få fram reseförsäkringsbevis och få det utskrivet i receptionen. Efter en stund så ringer jag SOS International och får prata med en väldigt trevlig tjej som sätter igång att jobba med vårat ärende. I samråd med henne så tar vi beslutet att åka till Samitivej Hospital på Sukumvith. Lyckas få tag på en taxi, som tur var så är det sparsamt med trafik även i ”The city that never sleeps” Bangkok vid den tiden på dygnet. Jag hade nog inte pallat med en till chaffis utan gps.

In på akuten klockan 4 på morgonen.  Visar upp reseförsäkringsbeviset samt sätter dem i kontakt SOS International. Vi får verkligen fullservice på en gång. Mathias får träffa en läkare direkt. Sen blir blodprov taget och vidare transport till både magnetröntgen och vanlig röntgen. Tillbaks till läkare för utlåtande.

”Du har en inflammerad blindtarm” var svaret vi fick.

Då är klockan 6 på morgonen. Ganska snabbt  jobbat får man säga. Sen blir det full fart iväg genom sjukhuset, (som mer ser ut som ett lyxhotell) med Mathias liggandes på en säng och jag i släptåg med hans tröja i famnen. In på rummet (där han ligger nu och vilar sig efter operationen) för att träffa kirurgen som ska operera.

In kommer det en liten Thailändsk läkare, inte mer än en tvärhand hög med ett stort leende på läpparna och presenterar sig. Och nej, jag tänker inte försöka skriva hennes namn. Hon berättar lugnt och metodiskt vad de har sett på röntgenbilderna och vad som behöver göras. Operation.

”Ok, när då?” frågar jag.

”Vi håller på att göra iordning operationssalen nu, jag tror de är klara om en kvart” säger läkaren då.

Från ankomst till sjukhuset tills att Mathias rullas iväg för operation så har det alltså tagit ungefär fyra timmar. Fullservice i ordets bästa bemärkelse. Jag är oerhört imponerad av vad de har gjort för Mathias.

Eftersom jag inte hade något att göra medans Mathias blev opererad och tills han vaknat så passade jag på att gå ut för att få i mig lite frukost. Bara för att han inte får äta så betyder det inta att jag måste svälta, jag växer faktiskt fortfarande.

Operationen gick bra och Mathias är numera en blindtarm fattigare men en upplevelse rikare. Fast jag tror nog att han hellre behållit tarmen och sluppit upplevelsen. Den största chocken för honom kom nog idag, när läkaren sade att han nog inte fick lyfta något tyngre än 3kg de närmaste fyra veckorna. Då trodde jag att han skulle svimma på riktigt.

Har allt gått bra så blir han utskriven från sjukhuset imorgon em. Tyvärr kommer vi att bli tvungna att stanna i Bangkok tills nästa måndag, för då är det återbesök hos läkaren. Vi får helt enkelt göra det bästa av situationen. Dock så finns det sämre ställen att vara på än i Bangkok i mitten av december, när snön faller hemma och min kära fru måste skrapa rutorna på bilen. Gunilla som vi förövrigt ska möta i Phnom Penh den 20/12.

To be continued…..