Ormens väg!

Larmet var ställt på 5:45, men jag var såklart redan vaken och stängde av det innan det gick igång. Kvällen före hade jag köpt på mig lite nyttiga grejer på 7/11 för att ha till frukost, vilket då betyder chokladdryck på plastflaska samt trekantigt, mjukt vitt bröd med tonfiskröra. Kan inte direkt påstå att jag var jättesugen på det klockan sex men energin måste in.

Jag kom iväg innan solen gått upp. Så för första gången behövde lampan tändas. De första två milen gick som en sk. dans, ja bortsett för några sura hundar då. Efter 25km svängde jag av stora vägen och cyklade in i Namtok Huay Yang National Park.

Några kilometer efter att den här bilden togs så ville Färda ha in mig på en mindre grusväg. Vilket jag inte ville, för jag tänkte att det nog borde gå att följa stranden söderut. Det gick dock inte, utan vägen slutade mitt i en resort. När jag stod och funderade på vad jag skulle göra så såg jag en grusväg som enligt Google skulle ansluta till den ursprungliga grusvägen som jag ratade först. Sagt och gjort, det var bara att börja cykla.

Ganska snart övergick grusvägen till en mjuk sandväg, alltså väldigt svårcyklat. Sen började den smalna av och efter några hundra meter var det en stig, som snart blev den en ännu mindre stig och på bägge sidor var det en tät växtlighet som bestod av buskar, träd och taggiga snår. Vid det här läget så gick det inte att cykla utan det var mest en fråga om att leda cykeln samtidigt som jag försökte baxa den förbi nedfallna grenar. Nu började jag faktiskt bli lite orolig.

Jag hade nu baxat och släpat på cykeln i drygt 1km, en sträcka som tagit mig mellan 30-40 minuter. Följaktligen var jag både svettig och rätt irriterad när jag plötsligt hörde jag thailändsk musik från en högtalare lite längre fram. Fem minuter senare var jag ute ur skogen och kunde börja cykla igen. Glädje!

Överraskningen när jag efter tio minuters cyklande kom fram till ett fik med en meny på svenska och som sålde kanelbullar och kaffe.

Jag hade lyckats komma fram till svenskkolonin Huay Yang. Verkar som det bara är svenskar och en och annan norrman som har hus där. Cyklade faktiskt förbi Svenska skolan i Thailand. Det är säkert trevligt att bo så om man gillar att hänga med folk hemifrån. Det är bara inte riktigt min tekopp.

Efter en stund när jag börjat cykla så var det en tanke som slog mig. Det finns ju ormar i Thailand och en hel del är väldigt giftiga. Det var nog en riktigt dålig idé att ta sig igenom de där snåren. Nu i efterhand så har googlat upp ormar i Thailand och tydligen har de ett tjugotal som är dödligt giftiga och som exempel så trivs tydligen Kungscobran väldigt bra i låglänt terräng bland buskar och snår.

Så när Färda ville ha in mig på en grusväg igen så sade jag bara NEJ och tog mig så fort det gick ut på stora vägen. Den var tyvärr var rätt likt en svensk motortrafikled med en hastighetsgräns på 100km/t. Men hellre det än skogsturen. Så de sista fem milen tillbringades på en vägren ständigt omkörd av långtradare.

Kom efter en dagsetapp på 94km äntligen fram till hotellet. Efter en mycket välbehövlig dusch och tvättning av lite kläder gick jag ner till hotellets strandstolar med tillhörande soltak för rast och vila på stället.

Nu är det snart dags att gå ner och se vad hotellets restaurang kan erbjuda och det känns inte som att jag behöver boka bord för det verkar som att jag är den enda gästen här.

Imorgon blir det en tur på 65km ner mot Chumpong (förutsatt att det inte blir några omvägar runt grusvägar) till ett litet guesthouse som enligt bilderna ska ligga på stranden.

To be continued….