Kommer hem till hotellet på eftermiddagen. Byter om till badbrallor och går ner till poolen för att lapa lite sol så att D-vitaminerna blir pigga och glada. En timme hade jag det fint där i min solstol, men föga anade jag att Mexikanska familjen från helvetet skulle komma intrampande till poolen som en flock Gremlins. Barn ska vara barn, det är inget snack om det, men när det snart är mer vatten utanför poolen än i den och då börjar det bli drygt. Fast det är klart, det var ju synd om barnen. De hade nämligen helt tappat förmågan att prata, alla sex av dem. Måste vara en medicine sensation av något slag för de kommunicerade bara genom att skrika till varandra.
Jag ligger trots det kvar på min solstol, samtidigt som jag saknar mina hörselkåpor som ligger hemma i garaget och tänker att det går nog att sola ett tag till. Det är då som pappa mexikan kommer på den fantastiska iden att han ska göra bomben. Föreställ er den förödelsen som drabbade omkringliggande områden runt poolen när en tämligen fet mexikansk man dundrar ner i vattnet med alla sina 130kg. Tsunami! Pappa mexikan borde ha utbildat sig till logoped istället. Så jag gjorde vad varenda halvblöt bitter svensk hade gjort i samma situation. Sade inte ett ord och gick därifrån upp till rummet. För det går att knyta näven i ett par halvblöta badbrallor också, bara så ni vet.
Lägger mig och surfar på rummet ett tag samtidigt som jag funderar på vart jag ska käka middag. Igår blev det Koreanskt tvärs över gatan så det var jag inte sugen på igen, trots att det var väldigt gott. Det slutar med att jag tar bilen och åker iväg helt på måfå. Är till och med så tuff att jag inte startar navigatorn. Börjar bli lite kaxig så här på slutet av resan. Tillslut så ser jag en mexikansk restaurang som ser ut som ett färggrant skjul och stannar till utanför.
Går in och sätter mig vid ett bord. Tvärs över mittgången sitter det två äldre mexikanska herrar inbegripna i ett samtal om något som verkar vara viktigt. Ingen aning om vad dock, de pratar snabbt och på spanska. Beställer in fajitas med räkor, biff och kyckling samt en Cola light. Efter en kvart ungefär kommer det ett berg med mat in till mitt bord.
Ni vet den där känslan när maten är så god att man bara måste äta upp allt, även fast man är proppmätt. När maten är så god att man bara sitter och hummar för sig själv samtidigt som nackhåren står rätt ut. Ja, alltså när maten är så god att man vill krama kocken och gifta sig med servitrisen. Den känslan. Jag kommer aldrig mer att käka Santa Maria tacos eller fajitas!
Tänk vad olika upplevelser man kan få av människor från samma land och jag hoppas verkligen att El Mexico Bombo har flyttat tills imorgon.
To be continued….