Needles and pins

”I saw her today, I saw her face, it was a face I loved, and I knew
I had to run away, and get down on my knees and pray that they’d go away
But still they’d begin (uh), needles and pins (uh)
Because of all my pride, the tears I gotta hide”

Alla som är över femtio vet nog att det där är en hitlåt av Smokie. Den här texten ska dock inte handla om Smokie, så jag borde kanske ändra på rubriken och skriva Needles and pains. Anledningen är att jag är nu framme i Needles och det var en hel del smärta inblandat i att komma hit.

Dagen började klockan 02:00 när jag väcktes av larmet efter några timmars orolig sömn på campingmadrassen. Helt genomsvettig. Hade ju fått lov att sova i en utrangerad ”bungalow” utan el och en dörr som inte gick att låsa samt de obligatoriska kackerlackor. Perfekt! Huset hade också blivit perfekt uppvärmt till ungefär 35 grader under dagen så därav svettpölen och känslan av att vara well done.

Kom iväg 2:30 med tänd cykellampa och en väldigt fin blinkande röd lampa på hjälmen. Cykeln var lastad med sex liter vatten och en trave proteinbars. Alltså en väääldigt tung cykel. Jag hade som sagt varit rätt orolig för just den här sträckan. För mellan Roys Café och Needles finns det inte ett enda ställe att få tag på vatten eller mat. Och eftersom Route 66 är avstängd för biltrafik på hela sträckan så kommer det ingen förbi och kan erbjuda hjälp om det händer något.

Nu var det inte bara elände. För det är något speciellt med att cykla på natten i vildmarken där det inte finns några ljussken som förstör stjärnhimlen. Helt magiskt. Mellan alla starka stjärnor såg jag Vintergatan som ett stråk. Soluppgången var inte helt pjåkig den heller.

Det var 73km fram till Interstate40, med en stigning på 640m. Det var uppför i stort sett hela tiden och såklart motvind😂. Det betydde att allt vatten (toppat med resorb) var slut när jag kom dit. Men som tur var så var det två killar som stod i vägrenen och plockade skräp och jag frågade de om de hade vatten. Självklart var svaret jag fick ”det är bara att ta i kylväskan på flaket”. Jag hade aldrig tagit mig hit utan det vattnet. Vilka vägänglar!

Och sedan började ett magiskt downhill race i 30km med en jäkligt seg uppförsbacke på 7km i mitten. Det är lite overkligt och samtidigt lite skrämmande att susa fram i dryga 50km/h på en fullastad cykel. Samtidigt som man blir omkörd av långtradare som skapar kastvindar. Fast jag tar det alla dar i veckan bara jag slipper uppförsbackarna.

Tillslut kom jag fram till Needles och stannade på första bästa restaurang för att äta mat. Fy fin vad hungrig jag var. Svepte två liter Diet Coke och drog i mig en burgare med pommes. Igen. Lite av ett tema med skräpmat på den här resan.

Har tagit in på Days in and suites. Det är inte så flådigt som det låter men det finns pool. Kommer att ta en extra vilodag nu och bara slappa för jag känner mig rätt öm på många ställen.

Nä, nu är det dags för lite mat och poolhäng. Just det, höll på att glömma bort en sak. 10% av resan cyklad nu💪

To be continued….