Så brukar Thailand beskrivas och nu när jag kommit en bra bit från stöket i Bangkok så förstår jag varför. Folk är helt enkelt otroligt hjälpsamma, ofta med ett stort leende på läpparna. Och det gör inte så mycket att det finns en rätt stor språkbarriär. När inte teckenspråket räcker till så finns alltid Google att ta till.
Efter en tidig frukost så kom jag iväg vid åttatiden. För jag ville verkligen undvika att återuppleva gårdagens mitt på dagen dödsknarkarhetta. Jag hann med sex mil innan det började bli riktigt varmt.
Fyra mil in så stannade jag vid en foodtruck som stod vid sidan av landsvägen och köpte en mangoshake och en kaffe.
Annars har dagens tur mest gått på småvägar, längs med kanaler och en flod. Appen Komoot är helt briljant på att välja bra cykelvägar.
Efter 82km cykling kom jag (rejält svettig) fram till Kanchanaburi. Letade snabbt rätt på ett bra boende inte långt från centrum. Efter rast, vila och en dusch tog jag en promenad för att utforska stan lite närmare. Nere vid floden hittade jag en restaurang och kunde stilla den värsta hungern, och har man ätit så bör man vila lite. Vilken tur då att jag hittade ett träd och några palmer som jag kunde slappa under.
En dag i Thailand är inte komplett utan ett besök på en matmarknad. Vilken tur då att det fanns små matvagnar i stort i varje gathörn. Så middagen intogs sittande på en plastpall vid ett smula ostadigt bord.
När jag kom hem från resan i USA fick jag frågan varför jag gjorde den. Jag tror jag svarade lite svävande; varför inte? Sen har jag gått och tänkt på varför. Mycket beror såklart på att jag tycker om utmaningar. Typ, det här verkar svårt, undrar om jag klarar av det? Men det är också en fråga om att samla på minnen. På samma sätt som man samlar på gemensamma minnen ihop med sin fru och sina barn när man lever ihop eller reser så samlar jag nya minnen nu. Och ju äldre man blir desto mindre tid finns kvar för att samla nya minnen på.
Ja, jag vet att det låter lite klyschigt, men som talesättet går; ”de flesta människor ångrar inte saker de gjort utan saker de inte gjort”.
Det är också anledningen till att jag håller på med det här skrivandet. För det är kul att kunna tala om vad jag gör, men skrivandet är lika mycket för min egen skull. För minnen har ju den egenheten att de blir, ska vi säga en smula fragmenterade på gamla dar och då är det trevligt att kunna gå tillbaka och läsa lite.
Imorgon blir det ingen uppstigning på cykeln, för jag ska ta en tur på dödens järnväg. Dagens filmtips är följaktligen Bron över floden Kwai med Alec Guinness i huvudrollen. Återkommer med en skildring om det imorgon.
To be continued….